fbpx

Kilterrängen 16k 2012

Något sen racerapport men nu kommer förra söndagens terränglopp i kil. Det är ett lopp jag tidigare har sprungit två gånger men då en längre sträcka på 25km. Nu mera går tävlingen senare på året och är 16km. Bansträckningen är näst intill lika stora delar så man har nytjat ömansmilen som är en teknisk sak att springa minst sagt. Mycket fortpassager, vatten och höjd. Så med andra ord ingen enkel pjäs att springa fort på så att säga. Jag kommer upp till kil i god tid eftersom vi inte fått på några vinterdäck än och det var minusgrader. Hämtar ut min nummerlapp och värmer upp kort för att få igång kroppen. Sista dagarna har jag känt mig oerhört seg och trött i kroppen, vilket oroar mig hur den ska idag reagera på fart. Jag gör så gått jag kan och springer för att ha kul tänker jag. Inga krav på tider eller något sånt utan en fin tuff tur i skogen.

 

Jag har en plan innan start att ligga lite lugnt i början och inte stå på som en galning, vi samlas vid starten och den år. Farten går av i ett ruskigt tempo så min plan spricker redan första 100m. Temperaturen är helt perfekt och det går lätt nedför första kilometern som går på ca 3:30. Pulsen får en snabb start och jag hamnar kring tröskel ganska fort. Med vetskap att alla backar kommer på slutet vill det till att ha lite krut kvar i benen där. Men som jag sagt många gånger tidigare att ett kort lopp gör det ju bara ont en kort tid. Kilometer två går inte mycket saktare den med sina 3:50, för att ta oss in på trailen vilket är ganska skönt att tempot sjunker något men inte mycket. Jag springer i en klunga på 3 man och tycker det egentligen går för fort. Men märker ganska snabbt att all tid på stigar som jag har lagt ned springer jag ganska lätt och tycker att min gamla bild över Ömansmilens tekniska karaktär inte är så farlig nu mera och farten tappas inte allt för mycket. Även om jag inte har kommit in i löpningen riktigt än står jag på så mycket det går, vill inte tappa klungan. Även om den klunga jag springer i kommer ifrån mig så tänker jag att det bör gå vägen i långa loppet. Det är snabba slätlöpare jag springer med tänker jag. Efter ca 5km känns benen allt lättare och det går att stå på mycket bättre över lag. Även om farten inte ökar så värst behöver jag inte slita alls lika mycket och springer ikapp och ifrån klungan på en grusväg.

Alla ultralopp jag sprungit har gett mig rutin gällande vätska och så vidare, inga konstigheter på dagens lopp heller. Första drickastoppet kommer vid ca 6km och lagomt till detta trycker jag på fart och gör ett ryck, skiter i vattnet eftersom jag känner att det behövs inte på hela racet. Vilket medger att jag får en lucka på löparen som jag sprang med. "Är det race så är det" tänker jag och tuggar på i sub4 igen på grusvägen och håller farten i in i skogen. På stigen springer jag så mycket som går hela tiden och lägger recovery på grusvägarna. Försöker sänka pulsen så mycket som det går vid lättlöpta partier för att slutet kommer svida. Märker ganska snabbt att jag är ensam i spåret, håller full koncentration på bergshällarna som är snorhala i mina Inov8 x Taylon 212, vattnet har en is-hinna och är sköna att stoppa ner fötterna i. Vid det här laget känner jag inte så värst mycket utan är ganska avtrubbad av temperaturen, skulle jag känna något hade jag inte brytt mig ändå. Vi springer förbi krossbanan och partiet känns igen och har för mig att en vätskestation brukar finnas där. Mycket riktigt är den där som jag passerar så fort som möjligt in i skogen igen nedför en backe och upp en brant kort intensiv. Här kommer min första och enda miss att jag tar höger vid en markerad skyllt men tittar inte efter nästa snitsel och 300m felspringning och ca 90-100s passerar i onödan. Blir fruktansvärt irriterad på mig själv när jag ser vad tydligt det var. Jag skulle tagit nästa höger men 7 personer hinner ikapp och förbi mig. Klubbkamraten Fredrik Eriksson springer förbi och jag tänker ja ja nu är det bara all in som gäller. Jag springer helt frenetiskt, så mycket som jag förmår även om detta har skett hela tiden så trycker jag extra hela tiden, uppför som nedför.

Vi kommer in i första stigningen och snabbt springer jag om 3 personer uppför, sänker tempot något eftersom det är fler backar, tuggar på nedför och uppför igen. Nu kommer stora utmaningen som kan avgöra loppet, frykenbacken. Brant slalombacke efter en brant nedförslöpning, nedför är inga problem även om det hade underlättat utan frusen mark. Sen är det endast pannben som gäller. Jag kollar bakåt efter en liten bit för att se hur många jag har i följe, det är nästan samtliga så gå är inget option. Springer på och flåset är maximalt, pulsen toppar ut och tvingar mig gå några steg i branten. Jag springer på igen upp till toppen för att ge kroppen 3 sekunder välbehövlig paus innan jag ger mig av igen. Sista slätlöpningen trycker jag så got det går och stumnar av sista 6-700 meterna innan mål. Jag kommer in på 1:16:35 vilket ger mig en 7e plats på loppet som var ett otroligt fint race. Fin terräng och kul banan av tuffa karaktären.

Det roligaste kanske ändå är att jag känner farten har ökat markant även på korta sträckor och är inte helt oäven där längre. Sen gör ju terrängen sitt där jag har bra teknik och så dessutom. Himla kul minst sagt. Samma helg blir det även klart att jag vinner Peppes Trail Cup som är ultralöpningens trailcup. Sandra vinner damkuppen vilket är otroligt kul att båda segrarna kommer till Värmland av årets upplaga. Min utveckling har varit minst sagt god sista åren med 15/6/1 i placering. En riktig guldklimp att suga på så att säga. En bra helg som ger inspiration framöver att fortsätta jobba hårt inför nästkommande stora äventyret i Oslo. För Bislett närmar sig allt mer, Oyes!!!!

© 2022. All Rights Reserved.