fbpx

Racerapport UTMB del 7 Finish: Refuge Robert Blanc - Chamonix

Refuge Robert Blanc - Charlet de Miage

Med ny kraft och motivation, en grym dialog lyfter vi oss från källaren till att jobba grymt bra igen. Vi finner snabbt vägen utför, vi hjälps åt. Lite som att alla taggade till under sömnen efter en analys vid middagsbordet som var enkel, nu kör vi. Utför solas ingen tid utan vi kör på riktigt bra. Vi finner leden in mot en av de sista tekniska passagerna som är Col d'Enclav som är lätt uppför, mest bara tugga på första collen och även upp till Enclav. Utför kommer vi att följa en rygg som innefattar lös material och scrambling, en riktigt pärla att få uppleva helt enkelt, nedanför ligger Lac Jovet på 2174m höjd som är en underbar inramning till vyn. Vi tar det försiktigt utför så att inga sten faller och att inget händer, tyvärr så kommer en sten i rullning och snabbt lyfter jag handen mot munnen och ropar "Stone" för att varna löpare nedan. Som tur är går den åt ett håll i säker fallinje men man vet inte, det ekar mellan bergväggarna utan att jag egentligen behöver ta i. Det är inte som på högvakten då jag stog under 1998 vid slottet då det skulle höras i hela gamla stan. Här tar vi i med klar och tydlig stämma för att varna. De andra nedanför kollar upp för att lokalisera stenen och ser det är safe.

 

 

DSCN1862

Puh tänkte jag, gillar inte att få fart på bumlingar och kan tycka det är lite skamligt dessutom då det är sällsynt. Väljer stegen lite mer noggrant än tidigare även om det inte var oförsiktighet. Väl nere tar vi en kort break på 2 minuter för att slappna av och ladda på ett nedförlöp. Snabbt kommer vi till den breda grusvägen som skall följas en längre tid, nästan ända ned till Les Contamines. Vi passerar La Blame som även är en station för UTMB. Vi stannar på en snabb fika, kaffe och Cola, fyller på fullt med vatten dessutom. Jag ringer dessutom till Evelina, min sambo som under torsdagen flög ned med Liv (dotter) till Chamonix, dessutom är mina föräldrar med och även svärmor. Jag har inte hunnit prata med dem sedan Morgex då de var i Chamonix. Riktigt skoj att få säga några ord och under tiden har det dragit in åska i Chamonix. Vi kan se att den vandrar uppåt vårat håll. Det börjar att närma sig och det är tur vi inte är högt uppe på fjället, Vi är under åskmolnen och det känns lite bättre helt enkelt. Vi snor på utför för att komma så långt ned som möjligt innan det drar på ordentligt. Jag är lite nojig över just åska på fjället och det känns mindre bra helt enkelt. Åskan ligger på 1900m höjd vi är på öppet fält vid ca 1700m men fallande utför. Skådespelet är vackert att se på när det är på håll, som värst ligger det över Nid d'Agile och Tricot som vi skall till. Helt plötsligt så flashar det bara till och smäller framför oss, ja det är blixten som slår ned någon stans i närheten om oss. Var är osagt men någon stans nära, det är så att min reaktion hamnar nästan på marken och tar skydd. Dock så knatar vi på som vandrande åskledare för det är så att carbon är den bästa ledaren som vi har, vilket är materialet i stavarna dessutom. Peter tar mina stavar då jag nojjar och tempot ökar på mot skogen för att känna oss tryggare, regnet faller lätt och vi tar på oss en poncho en stund.

DSCN1864

Till en början är stigen i skogen bra och vi navigerar på bra, kommer närmre Contamines för att där efter börja ta höjd uppför igen. Sömnbristen är påtaglig och det blir allt svårare att navigera uppför och finna rätt väg, trailen är mer skog än trail då vi genskjuter befintliga vandringsleder. Det tar evigheter igen i mörkret och tempot är obefintligt då det är rötter och sten över allt. GPS studsar runt på min GPS och jag finner inte vägen, vi går fel om och om igen även då vi kör med två stycken. Sätter oss vid en torr varm plats och sover par minuter men med facit i hand hade det varit bättre att ta 30min direkt. Tanken är att vi siktat in oss på Refuge de Miage istället efter lite tilltugg. Dock när vi väl kommer fram så är stationen flyttad till utomhus, vi får sova vid en eld men jag får ingen ro på stolen utan drar på mig dunjackan för första gången och regnkläderna och lägger mig i gräset istället. Sover gott de 20 minuterna för att vi packar ihop och tar oss vidare på alternativa ruter då de har stängt vägen upp till Nid d'Agile, vi får R10 och R11 istället.

DSCN1865

Refuge de Miage - Chamonix

Peter har gjort vägen upp till Tricot en gång förut och säger den är fin att gå, samma sträcka kör TDS som avslutning och det visar sig att just den har vi nu också. Höjden tycker jag går fint att genomföra och vi kör på, efter en stund är vi uppe på toppen för att snabbt gå bakom den på andra sidan för att komma framåt. Vi kommer även överens att säga till om vi blir aptrötta då det är riktigt brant på sidorna. Tracken vi har går lite högre upp på berget men vi följer på stigen istället för att gå i bräsket tror vi inte på. Följer ledmarkeringarna, passerar Glaciär Bionassy. Orginalruten hade tagit upp vid detta läge på fjället ytterligare par hundra höjdmeter men vi får hålla höjdkurvan istället.

P1020355

Mina ögon blir tunga och att fokus börjar vifta, mitt beslut är enkelt. Ber om att få sova 5 minuter på stället och det är inte några problem från de andra utan får till mig att det är ett bra beslut att tagit. Här finns ingen prestige utan vi ska komma säkert in i hamn med bästa status som går att få. Lite senare tar vi en G-shot som är en högkoncentrerad koffinshot från 32Gi, lite som en dubbel espresso ungefär. Man kvicknar bra till på den och det går bara på ett par minuter dessutom.

P1020376

Leden går upp mot tågstationen för att ta oss vidare till sista utförslöpet på ca 1000 höjdmeter ned till Les Hoches. Vi längtar på att få komma ned till säker mark, för där nere är det säker mark. Bara att se upp för trafiken och inte trampa snett. Vi pratar om det och ser framåt mot Chamonix. PTL börjar närma sitt slut men ändå känns det som långt kvar för min vänsterfot börjar göra otroligt ont vid detta lag så jag blir tokig. Den har svullnat upp ordentligt med ödem men det är inget att göra utan bara tugga på nedför backarna som går i serpentiner efter serpentiner. Till en början händer det inte så mycket men efter en stund blir det allt brantare utför, vi möter en far och son på morgon joggen uppför med rappa steg. Höjdmetrarna försvinner allt mer och mer och vips är vi ute ur skogen och står på asfalt igen. Det är lite som att luften går ur och känslorna kommer. Nu fixar vi detta, 10km kvar att halta in i Chamonix. Några branta vägar kvar ned över byn för att till min glädje finna ett bageri som jag kilar in på och köper en stor got smörgås med fyllning. Joggar ikapp för att äta min smörgås i farten. Vi tar in på andra sidan vägen mot Chamonix, det är någon timme kvar och klockan är tidig morgon kanske vid 0900 någon stans. Jag ringer och meddelar Evelina att vi är på G mot cham nu, vi är nere från berget, det känns skönt att komma framåt. Foten värker så in i h-vete att jag inte kan gå i de andras tempo men det går bättre att springa istället. Peters ena lår har fått tagit stryk efter krampen någon dag innan så han har ont och kan inte springa.

P1020380

De tycker att jag kan kila före och vänta in längre fram men jag säger att detta gör vi tillsammans, jag springer bredvid när de går, det känns bättre så. Evelina ringer när det är ca 3km kvar och det är inte så glada miner utan jag försöker bita ihop så gott det går. Kommer förbi den klassiska klippan som finns inne vid byn, det är fullt av klättrare på topprep, första husen dyker upp.

P1020394

2km kvar, allt fler och fler syns till på gatorna och gratulerar, en äldre man på 66 år berättar att han sprungit CCC par dagar tidigare. Han gratulerar och pratar på. Vi frågar om det finns något vattenkar på vägen och han visar oss till rätta par hundra meter längre fram, där vi snabbt sköljer av oss. Det känns lite frächare så på något sätt. Vi luktar ändå gris men salter och annat försvinner och det känns lite värdigt på något sätt. Jag byter dessutom vatten från glaciärvattnet jag tog tidigare dels för att slippa riskera magras under dagen och ifall Liv vill dricka ur flaskorna. Det brukar inte slå fel att hon gör så.

1km kvar vi börjar att jogga så smått, det går inte fort, vi biter ihop, leendena kommer allt mer. Publiken vallfärdas längsmed gatorna, det ropas och hejjas. Det finns få tillfällen det är så otroligt och fantastiskt som att få gå imål på PTL. Alla kommer ut ur butiker, restauranger och så vidare. Vi närmar oss torget, en sväng kvar sen är det uppför 100m, portalen närmar sig. Jag hejjar på publiken för att kliva in i portalen där pappa står med kameran i högsta hugg. Vi kramar om varandra i fållan, det mesta är lite snurrigt men en så euforisk känsla. Mamman slänger sig om halsen sen Evelina och Liv. Svärmor Monika kommer med sina stavar och gratulerar. En helt fantastisk känsla och upplevelse att ha dem nere i Chamonix, fantastiskt att de får vara med och uppleva detta eftersom ett sådant här projekt gör jag inte själv utan den support jag har hemifrån.

Några av PTL staben kommer och gratulerar vid målgången och visar oss vägen efter några obligatoriska foton. Nästa anhalt är att få ut den efterlängtade FINISHER västen. Som man har längtat under loppet att komma till denna punkt, att få mottaga denna väst som aldrig går att köpas för pengar utan behöver förtjänas, vi var ute i 146timmar 7 minuter och 3 sekunder, vi sov ca 6 timmar totalt. Obligatoriska foton vid FINISERväggen och sedan ut på torget. Evelina har köpt en flaska skumpa av märket Bunt som vi öppnar och dricker rakt ur flaskan. Jag skakar lite och sätter mig på stentrappan en stund, tar mer skumpa och pratar, hänger. Magnus och Peter kilar iväg till lägenheten, jag hänger med familjen. Liv springer omkring med Löpakuten tröjan, precis som sin pappa. Hon busar som vanligt vilket är otroligt skoj att se, det var ändå 9 dagar sedan sist. En och annan gång får jag försöka springa efter och fånga in, normalt brukar det aldrig vara problem att kila efter men nu har jag till och med lite svårt att få upp farten men det går bra.

P1020405

Efter en stund gick även jag till lägenheten för att ta en dusch och så vidare då jag somnade på gräsmattan vid de andra. Dusch och ut o äta lite för att sedan sova två timmar innan ceremonin vid torget som började 1600. Nu var det en dryg väntan på att vi fick gå upp på scenen och bli hyllade. Alla vinnare för de andra loppen får gå upp på scenen. Alla PTL lag blir upplästa och gratulerade, en otrolig känsla att få äran att tacka av arrangörer och volontärer, gratulera de andra lagen. Riktigt skoj och känslofylld stund att stå där, skaka på bjällran vi fått med väst och allt en andra gång. Denna gång fick i alla fall jag gräva djupare på ett helt annat sätt än förra gången. Det var lättare att klara av sömnen, vi hade en solid plan och dialog i frågan hela tiden. Där emot var värmen så påtaglig och svårarbetad vilket gjorde det svårt att ha farten med sig under dagarna.

Jag är oerhört tacksam att få uppleva en sådan fint komponerad bana med ett så bra lagkamrater som Peter Hjelmström och Magnus Hjelmér har varait. Stort tack för gått samarbete och upplevelse. Jag tänkte även som vanlig passa på att tacka min familj Evelina och Liv som orkar stå ut med mig och min äventyrstarm. Bergsjävulen och ultra giftet är ju där, som jag nämnt tidigare är den satsning jag gör inte bara min satsning utan den förståelse jag har hade det inte gått att genomföra, mina föreldrar och Monica som har rest ned till Chamonix för att få uppleva UTMB. Även min samarbetsparter och sponsor 32Ginordic för bästa energin som finns, xKross för solglasögonen. Dessutom alla löparvänner som varit med och stöttat under vägen, Remy o Daniel för underbara samtal.

P1020418

Stort tack till alla som har orkat med och följa en sådan lång tävling som PTL, det värmer att läsa alla inlägg på Facebook och sms. Även om jag inte kunnat uppdaterar i den utsträckning som jag velat, lite beroende på andelen bana i Schweiz samt ork att sitta och pilla med det. Men stort tack ändå.

Mot nya äventyr.

 

© 2022. All Rights Reserved.