fbpx

Racerapport UTMB del 6: Morgex - Refuge Robert Blanc

Morgex - La Saxe

Varmt varmt varmt ut från Morgex, temperaturen ligger på ca 33 grader i skuggan. Vi ger oss av på asfalten mot mont Cormit 2476m. Förhoppningen ligger att leden ligger i skugga till en början på berget då temperaturen är riktigt stekande. Lite ouppmärksamma till en början gör att vi går fel, inte mycket men något. Vid varje kar med vatten passar vi på att svalka oss genom att tvätta av med vatten, fylla kepsen par gånger och hälla den ordentligt över oss, riktigt uppfriskande. Vid sista anhalten som jag tror så panik dricker jag så mycket jag bara orkar få i mig. Jag tömmer nästan 2 stycken 500ml flaskor och bli tokskvalpig i magen. Men jag vet att det kommer gå fort att svettas ut och det kommer behövas.

 

 

DSCN1828

Vi har som plan att ta det försiktigt uppför, ingen stress som kan choka upp musklerna eller få värmeslag på berget. Skulle vi få ett ordentligt värmeslag och bli liggandes är situationer ordentligt akut direkt. Kanske till och med kommer att kräva räddningsaktion om det vill sig riktigt illa. Även om vi har kunskapen i laget så har vi allt för lite vatten med oss att åtgärda eventuella problem som kan uppstå.

DSCN1831

Samtidigt som vi tuggar på är det heller inte några andra lag som drar ifrån, då håller vi ett bar tempo. Det är till och med lag från Portugal, Frankrike och Italien som gör det samma. De är vana med en annan värme än oss nordbor som gillar mer bekväma 15-20 grader. Backen är brant och går i serpentiner, Morgex syns allt längre ned där vi kom från för varje serpentin. Den efterlängtande skogen syns knappt till för det är så tort och en tidigare skogsbrand vid något tillfälle har bränt upp skogen och vi ser bara massor av kolstumpar till stammar. Det känns lite som att skulle man lägga en ordentlig brakare skulle den kunna självantända gräset. Värmen stiger allt mer och pressar på, solen står högt upp och i ryggen, den steker ofantligt, stigen tar slut och vi har 600 höjdmeter i obanad terräng att se fram mot med stigande lutning ju högre upp vi kommer. Det finns någon form av stig men den försvinner titt som tätt hela tiden och vi tar oss genom snår, högt gräs och lite träd. Tracken går något till vänster om oss men vi följer på ett annat lag som finner en bra linje uppför. Vi säger inte så mycket i laget utan tuggar på i eget tempo uppför, jag först, sedan Peter och Magnus. Det finns ingen prestige att gå först eller snabbast utan det bara blir så, vi pausar i egen gemak för att skydda oss från värmen. Det är helt brutalt varmt och stekande. Jag tror solen ska elda upp mig, börjar ledsna på värmen, det gör ont, törstig så gräset ser vått ut, ingen vind, nä fy ge mig lite snö. Tittar framåt och ser en löpare till vänster, å en stig, jag traverserar ut över branterna och tittar ned. Ja det finns inget alternativ att börja halka utför, regn skulle inte vara bra just nu. Följer på stigen som gör allt lite lättare, dricker små små smuttar vatten hela tiden, inte mycket bara att fukta munnen för att spara så gått som. Min plan är att ha två flaskor utför med men jag är så törstig. Vattnet i flaskan bränner mig i munnen när jag dricker utav soluppvärmningen, det kanske är ca 60-70 grader varmt. Toppen på branten närmar sig, skönt snart utför tänker jag och väntar in de andra som är minst lika plågade som mig. Peter börjar att gå tom på vätska, vi delar så gått det går av det som finns kvar i laget.

DSCN1835

Min minnesbild säger att det finns vatten längre ned i en by på 2000m höjd, eller i alla fall en förhoppning om saken då det finns par hus där. Vid toppen passar vi på att njuta över utsikten, det går att tyda var vi passerade 2013, man ser Col du Malatra långt bort och var UTMB går förbi Refuge Bonati, Colmanyuer skymtar där nere under oss, mont Chetif som vi ska upp på syns tydligt och likaså Mont Blanc. Utsikten är utsökt och ger ett bra kvitto på att slit uppför. Passagen ned är brant till en början och väldigt lös med stenblock, det går att även tyda på snörasskydden eller lavinbariärerna som sitter i rader. Stenar kommer tyvärr flygande nedför klippan av löpare som får dem i rullning ovanför oss. Det är detta jag är mest rädd för under ett lopp som PTL, alla är trötta och blir mer fumliga. En sten kan göra en god situation väldigt farlig. Under mina år som klättrare har jag varit med om ett och annat stenfall när jag varit ute, blir man träffad är situationer omgående allvarlig i regel. Denna gång gick det som tur var bra och ingen kom till skada. Vi tuggar på utför, jag känner att mina ben småkrampar lite, vattnet är slut så jag trycker i mig mer energi i form av gel och nötter, även lite salt. Peter åker på en ordentlig kramp i låret tyvärr men den släpper sen kommer tillbaka. Vår förhoppning ligger naturligt vis på vatten vid husen men det finns inget rinnande. Däremot har de ställt fram både lite soppa, vatten och Coca-Cola, vilka änglar och räddare i nöden. Alla dricker som det vore den sista droppen vätska vi fick, det är inte bar avi som har haft problem och gått tomma. Normalt tar man bara en eller par muggar och tänker på de andra men inte denna gång utan det blir en och två, fem och sex muggar. Jag dricker mig otörstig helt enkelt. Det går fort till nästa stopp vid en restaurang, vi möter en fotograf som filar och tar kort, jag frågar om det finns rinnande vatten och han visar oss. Vi dricker och dricker igen, kyler ner våra kroppar med kallvatten, fyller på allt vi kan. Nu kan vi inte gå torra mer utan planen ligger att äta mjukmat i La Saxe om par minuter vilket vi gör vid ett vattenkar. Under tiden maten värmer på i kempåsen gör jag klart allt som går med att tvätta av mig salter i karet, byter från blöt t-shirt till underställ som är tort, dricker vatten och smörjer fossingar. Stoppet kanske tar 20-25 minuter men var otroligt skönt att göra. Vikten i väskan minskar med 450g vilket också är skönt.

 

La Saxe - Col du la Seigen

Mörkret har fallit och pannlampan är på igen, vi är mätta så gott som i magen och har Mont Chetif att se fram mot, höjden är 2343m så den är inte så hög, vi har mycket att se fram mot då vi kommer möta UTMB-löparna där efter. Dessutom är Mont Chetif känd för sin via ferrata led som vi kommer att få genomföra uppför. Innan vi gav oss på leden så sov vi på en väl vald plats där marken var platt. Peter och Magnus lägger sig lite mer avsides än mig, jag lägger mig mitt på leden, orkar inte gå upp i skogen utan får en platå att ligga på, det duger gott. Ställer in mobilen igen och drar ned luvan och lägger mig till rätta, använder väskan som huvudkudde dessutom och somnar på en tusendel. Lagen går förbi oss utan att jag märker något, man brukar vara lite tyst om någon sover längsmed banan. Under PTL är detta helt normalt att se folk sova på fjället.

DSCN1838

Efter vi vaknat så känns kroppen lite stel, 20 minuter gör den effekten men det går fort att komma igång. Jag hamnar något efter grabbarna för att fixa något smått, de kommer ganska snabbt högt upp och jag finner inte riktigt vägen. Ropar på dem att lysa med lamporna så en tydlig riktpunkt där uppe. Det hade blivit lite fel och jag kommit offroute helt enkelt, min GPS har fått batteritorsk dessutom och jag orkar inte greja med batterier. Kommer snart ikapp då de väntar in mig för att gå på vajerpassagerna. Riktigt skoj passage, lite krävande fysiskt då man får jobba med hela kroppen. Det är inte så svårt tycker jag utan lutningen är helt överkomlig, men det är ju lätt att säga då jag är van både från klippan och jobbet. Det är lite som vi säger på fjället, "if you can grab it you can pull it". Leden tar någon timme men vi gör höjd väldigt snabbt, väl uppe på toppen är den en teknisk utförslöpning till en början innan dimman ligger tätt, det är svårt att se framåt men det är ingen större distans till Prax Neyron som är en bonus refuge som vi inte räknat med eller är PTL-friendly utan det är otroligt snälla ägare och tillmötesgående.

DSCN1845

I refugen ligger det löpare lite här och var på stolar och golv och sover, ingen är nästan vaken. Under tiden vi väntar in vår pasta så sover vi, jag märker inte ens att de dukar fram. Maten är på bordet och jag hör "missjo"???? Och blir väckt. Vi äter snabbt pastan för att ta en powernap till på 15 minuter. Jag byter batterier i GPSen dessutom och kommer iväg mot nästa anhalt att se fram mot. De bästa löpare på UTMB kommer med spänstiga ståtliga steg nedför berget. De verkligen flyger fram förbi oss, en underbar känsla att få hejja fram de första löparna. Någon reagerar på att vi är PTL och önskar oss lycka till på färden. Det är några kilometer vi ska köra samma väg innan vi viker av upp mot Mont Fortin 2753m. Vi får frågan av UTMB-löpare om det är där de skulle upp? Nej säger vi, vi kör PTL säger vi, en härlig min får vi av henne som blir imponerad och önskar god tur.

DSCN1851

Steget känns bra och vi trycker på ganska ordentlig uppför, jag vill bara upp på kammen innan solen träder fram, så är det bara. Trycker på ordentligt i steget som inte skadar pulsen, ligger på 20m per minut ungefär vilket brukar vara lite av en smärtgräns innan pulsen sticker för mig. När jag beträder kammen före de andra är planen att vänta in de andra. När jag kommer upp så träffar jag på en fotograf som filmar dessutom, fick en stark lampa i ansiktet, han filmar och bländar mig. Får några frågor ställ till mig: vad jag tänker på, intrycken, varför och så vidare. Det kommer en lite tår i ögat och det är inte bara för att utsikten är så otroligt vacker, soluppgången träder fram utöver La Thulie regionen, molnen ligger långt där nere och vi ser vara siluetter över topparna, en ljust gul orange strimma långt där borta i gryningen. Peter och Magnus får samma överraskning med filmaren innan vi ger oss iväg mot Col des Chavannes 2603m men innan ska vi upp på 2800m.

Kammen är en passage vi körde under 2013 och en av de vackraste på hela banan. Mont Blanc ligger mitt emot oss med magic line och dess spiror. Det är vackert så det knakar kan jag lova och vill man ner till alperna och välja ut bara en tur att gå så kan jag varmt rekommendera denna. Vi knatar på och stannar vid några tillfällen för att ta lite bilder, filma och så vidare. Vid Col des Chavannes finns det uppfluget en räddnings shelter för TDS med fullt av Coca-Cola och vatten. Vi fyller på och dricker så det knakar. Innan traversen mot Col de la Seigen2516m skall passeras, terrängen är teknisk med massa block som vill gärna till att inte ligga still. Värmen börjar att åter igen stiga och min förhoppning är att få passera när de sista UTMB-löparna kommer där. Långt där nere kommer en räddningshelikopter mot passet då någon löpare är i nöd vid refugen. Tråkigt att se men någon har fått problem helt enkelt och vi hoppas att det inte är allvarligt. Troligen är det dehydring vilket är väldigt vanligt när elektrolytbalansen ställer sig fel. Loppet är tufft då det går relativt fort i början på UTMB, de har kommit ca 55km in i loppet dessutom och genomfört en natt. Vi passerar något efter de sista har tagit sig över passet. Det är säkert någon kvar men stora kulmerten är förbi och de löpare som inte passerat kommer troligen heller inte klara cutten.

Col de la Sigen - Refuge Robert Blanc

DSCN1860

På pappret är det inte så långt att ta sig från Col de la Sigen till Refugen dock tar det nästan 4 timmar att ta denna väg och det tar evigheter dessutom. Vi har några tekniska inslag att se fram mot med vajer, flertalet passager av vattenströmmar, både små och stora. Skorna blir blöta vilket är riktigt svalkande och skönt men jag upplever aldrig att det känns blött då temperaturen i skorna är brinnande varm och det torkar fort. Här har vi alla tre kanske en svacka i loppet samtidigt vilket är oturligt nog för det är kanske ingen av oss som orkar ta ett beslut. Det bara tar en himla tid att ta sig fram i dessa raviner. Upp och ned, vi tar höjd och vi tappar höjd, vi tar mycket höjd igen och vi tappar den igen. Det känns rent ut sagt förjävligt just nu. Jag får aldrig någon tvivel men känner samtidigt att vi måste sno på för att inte tappa tid mot cutten, det fina läget vi hade i inledningen av loppet är nästan borta för att värmen är grillande. Jag vill bara in i skuggan en stund och komma från solen. Det steker igen som galningen, soppan börjar gå mot sitt slut, just nu smakar det inte med gel, chuws, nötter utan jag och vi vill sitta ned i skuggan och få vanlig mat. Sova lite granna och så för att få nya krafter i systemet. Det kommer en brant som på kartan ser ut att vara den sista höjden innan vi tar över mot stugan. Riktigt skönt det går att skymma den längre bort över vidderna. Vi närmar oss allt mer och blir mötta av en arrangör som hälsar oss välkomna till Refuge Robert Blanc. Mina ögon är tunga som betongblock, vi beställer mat och sover under tiden vi väntar. Först soppa sedan varmmat, under tiden jag äter somnar jag mellan tuggorna i princip. Jag missar till och med munnen stundtals för att jag nickar till. Efterrätten som är en klassisk blåbärskaka, en Trottle helt enkelt väntar vi med till kaffet efter sömn blir planen. Det tar inte många tusendelar innan jag somnar, vi har två klockor på alarm. Minns inte om det var 20 eller 30 minuter som vi sov men fort försvann jag ut i det tomma för att sova. Hörde inte när det ringde utan grabbarna fick väcka mig denna gång. Det är Peter som sticker in huvudet och säger att vädret ser ut att dra ihop sig. Den förväntade regnstormen är på ingång och eftersom det varit så varmt under veckan vet jag att det innebär åska. Åska i alperna är inget att föredra då du i regel fastnar inne i molnen om man är på höjd. Vi snor på så fort som möjligt och fixar det som skall fixas, mitt kaffe svalnar så det går fort att klippa i sig för att kila iväg.

 

 

© 2022. All Rights Reserved.